En mikroroman? Två karaktärer, 140 tecken per inlägg under ett år, minst ett inlägg om dagen, ibland så många som tre? Totalt blir det ungefär 1500 inlägg. Jag blev svimfärdig av bara tanken.

Men idén var så galen att jag var tvungen att försöka. Jag valde tidigt att inte ha ”litterära” ambitioner. Jag ville inte, som hos några utländska förlagor, att miljöbeskrivningar och händelseförlopp skulle blandas med repliker. Det blir ofta bara ett svårförståeligt kaos, och jag tycker inte att 140 tecken räcker till den formen av uttryck. Istället reducerades berättelsen till bara Minas och Eriks repliker, och handlingen drivs långsamt framåt med deras funderingar. För mig var det intressant att se Erik och Mina som ”riktiga” personer och låta dem tala och bete sig som folk på twitter gör mest. Och bara efter några inlägg insåg jag att Erik och Mina hade fått ett eget liv. Sådär löjligt, som man hör att författare säger ibland: ”Den här berättelsen ville skrivas, karaktärerna blev levande för mig”. Att skriva om karaktärerna igen, på ett nytt sätt, från ett annat perspektiv, har fått mig att förstå dem ännu bättre.

Att twittra fram en roman är ungefär motsatsen till att skriva en bok på riktigt. Jag hade manuset bredvid mig, gick igenom scen för scen, sida för sida. Om det är fredag kväll i boken och Erik sitter ensam och gråter över en Capricciosa twittrar han givetvis om det. Pappersboken utspelar sig under ett år – lika länge som mikroromanen pågår. Att mikroromanen pågår så länge är projektets styrka. Inlägg för inlägg lär man känna karaktärerna, och jag tycker om trögheten i det långsamma läsandet. Läsare kan alltså följa huvudkaraktärerna i boken i ”realtid”. Man kan börja läsa mikroromanen nu tills den riktiga boken kommer ut och sedan läsa dem parallellt. Mikroromanen kan självklart också läsas fristående, men tillsammans med den riktiga boken förstår man inläggens fullständiga mening. Det läggs till ytterligare en dimension – mikroromanen blir ett mervärde. En liten present från mig till dig.

”Och allt är förvridet” är först och främst en relationsroman. Med hjälp av twittrandet fördjupas och förtydligas deras relation, både för mig och för läsarna som tar del av den. Men boken är också en spänningsroman och problemen med ett sådant här experiment är många. Dels kan den fiktiva Erik följa den fiktiva Mina, och det är bärande för pappersboken att Erik är ovetande om Minas reaktioner. Dels är boken en spänningsroman, och inläggen får inte avslöja för mycket av handlingen. För mycket information skulle kunna spoliera läsupplevelsen av den fysiska boken helt. Samtidigt måste det ju hända någonting. Bara en massa lösryckta repliker utan mening eller mål är ointressant.

Sedan fanns det också rent praktiska problem. I boken blir man ibland påmind om vilket datum det är, men eftersom texten utspelar sig under hösten 2008 till sommaren 2009 och twittrandet i nutid blir det en viss förskjutning av dagarna. Den 21 juni är ju en söndag i år, men i boken är det en lördag. Varför sitter de och super till på en söndag? Ska de inte upp och jobba? Är de alkoholister hela bunten? Jag har tvingats bläddrat en hel del i kalendern för att få ihop allt.
Lite pyssel helt enkelt. Men det var det värt. Hoppas att ni tycker detsamma.

/Emma Ångström